Välkommen till Härmanö Naturreservat!

Naturreservatet bildades 1967 och består av Stora och Lilla Härmanö.

Fakta om naturreservatet

Areal: ca 1481 hektar
Naturvårdsförvaltare: Västkuststiftelsen

Reservatsföreskrifter

Det är förbjudet att:
§ plocka blommor och gräva upp växter
§ medföra lös hund
§ campa
§ göra upp eld
§ skräpa ned med glas, plåt, plast, papper och annat avfall
§ obehörigt föra fram motorfordon

Ön är utsatt för väder och vind på grund av sitt läge i yttersta kustbandet. Detta präglar i hög grad naturen på den sex kilometer långa ön. I väster dominerar renspolade klippor, karga hällmarker och hedar. På östra delen av ön finns blomsterrika ängsmarker.

Århundraden av bete och slåtter har satt sin prägel på landskapet och skapat en tilltalande mosaik av öppna lyckor insprängda i den bergiga terrängen. På Härmanö finns gott om små kärr och vattensamlingar, en del av dem resultat av tidigare torvtäkter. Bävrar har sedan 2000-talet byggt dammar som bildat större sammanhängande vattenområden.

Blommande lundar och ängar

I dalgångarna växer lummiga lövskogslundar där blåsippor blommar om våren. De torrare ängsmarkerna och strandängarna har ofta en artrik flora. Det beror på att marken är rik på skalgrus. Vid slåttern, som sker när blommorna har fått fröa av sig, tar man bort det slagna gräset för att inte tillföra marken ytterligare näring.

Djuren släpps på efterbete. På ängarna blommar många växter som är beroende av slåtter och bete. I maj lyser markerna i gult av stora mängder gullvivor. De följs senare av mandelblom, jungfrulin, granspira, kustarun, lusern, blodnäva, krissla, höskallra, väddklint och en lång rad andra örter

Spår av is och människor

Berggrunden på Härmanö består av gnejs som är uppbruten i en mängd sprickor, klåvor och dalgångar. Svarta diabasgångar går i nordsydlig riktning över hela ön, men de syns tydligast vid Härmanö huvud och Långekilen. Inlandsisen har lämnat spår i form av hällskulpturer som jättegrytor, tråg och hällkar.

Flera marker är kalkrika på grund av skalgruset i marken. Vid Grindebacken ligger Sandhålorna som är rester av en exploaterad skalgrusbank. Skalgruset bildades under inlandsisens avsmältningsskede då ön låg under vattenytan. Det består av skal av snäckor och musslor som blandats med sand och grus. Tidigare använde man materialet till glas- och porslinstillverkning samt som fodertillskott till höns.

Här och där förekommer markanta stråk av mineralet fältspat. Brytning av fältspat förekom vid Höpallen och Stenvik under 1900-talets första hälft.

I Skållehus, nära öns sydspets, har ett tiotal tomtningar med husrester från 1500- och 1600- talen grävts ut. Några av husen har troligen varit bebodda året om. Ben av nötboskap, får, svin, gäss och höns samt även järnföremål och keramikrester har påträffats. Bosättarna fiskade torsk och annan vitfisk och jagade även delfin, säl och sjöfågel.

Bebyggelse

På öns östra sida har det åtminstone sedan 1500-talet funnits jordbruksbebyggelse. Jordbruket kombinerades med hemmafiske och fraktsegling. Gården Härm, som ligger mitt på östra stranden, är äldst och hit lokaliserades all bebyggelse. I samband med laga skifte 1831 delades öns gårdar med tillhörande mark i fem delar. Då byggdes de stenmurar som än idag genomkorsar landskapet. Under 1900-talets senare del förlorade jordbruket i betydelse och idag sköts markerna i enlighet med skötselplanen för naturreservatet.

Gårdarna Myren, Grindebacken och Höpallen brukas aktivt, Höpallen med betesdjur som håller landskapet öppet på den norra delen av reservatet.

Härmanö och ön Gullholmen bildar samhället Gullholmen, som ursprungligen var ett fiskeläge. Detta fiskeläge omnämns i handlingar från senare delen av 1500-talet, men möjligen är det ännu äldre. Fisket efter sill var periodvis viktigt i öarnas näringsliv. Den växlande tillgången på detta ”havets silver” har under århundradenas lopp satt sin prägel på ekonomi, befolkningstal och bebyggelse. I början av 1900-talet fram till och med första världskriget, var det fiske efter långa och makrill på Nordsjön som styrde ekonomin. Detta fiske skedde med kuttrar inköpta från England. Så småningom användes kuttrarna istället till fraktfart.